Varför fotografi?
Varför följa sin dröm när det enda man får höra är hur mycket man kommer att få kämpa? Varför satsa på ett yrke som alla påstår dör ut? Varför, när det handlar om att armbåga sig fram i en så svår branch?
Jo för att man brinner för det. Jag älskar att fotografera, att skapa och att hamna i kreativa rus. Har ni upplevt det? När man överträffar sig själv, blir stolt och känner hur jäkla bra det går, exempelvis hur bra bilden man gör blir, hur bra plåtningen går. Att sätta bilden. Det ruset är ren och skär adrenalin och körs rakt upp i skallen på en. Det är som en drog, man vill bara ha mer, man suktar efter den känslan. Av att bli bättre. Att lära sig något som man inte förstod igår. Att aldrig vara nöjd, men att se en otrolig skillnad på vad man kunde göra för bara ett år sedan.
Kreativitet. Det är bland det bästa som finns. Jag tror att alla har ett behov av att få uttrycka sig. Om det är genom fotografi, dans, matlagning, text, musik, sport, träna, umgås, filosofera...You name it. Att inte få utlopp för sin kreativitet är att inte få luft. Man måste göra saker, det är livsfarligt att fastna när allt i själva verket handlar om resan.
När jag var liten ville jag ha en pysselbutik då jag var kreativ på det sättet och pillig som bara den, sedan bli veterinär för jag älskar djur, plugga naturvetenskap tills jag fick veta vad fysik var, bli journalist för att jag tyckte om att skriva, började samhäll media men blev trött på att skriva och skola och började fota. Insåg att det gick att arbeta med det som från en början bara var en hobby. Hör ni hur det låter? Att jobba med sin hobby? Nu när man väl tagit sig en bit i den riktningen och tagit sig in på flera utbildningar inom fotografi inser man att det man förut hade som hobby är så gott som borta. Jag använder väldigt sällan min kamera på fritiden. För kameran är mitt jobb och jag ser nu en annan, bättre mening med det nu.
Och det är just därför det inte är jobbigt att behöva kämpa för det man vill. För det är att just kämpa för det som triggar en, som får en att utvecklas och bli bättre, som är hela grejen. Och att bli medveten om faktumet att branchen inte alls dör ut, att den faktiskt är starkare än någonsin då behovet av bild är större än någonsin för att människor är för slöa för att läsa.
Så det är en lyx att få drömma om att jobba med det man vill och att börja med att i tre års tid få studera det man brinner för bland annat på sin drömskola. Andas det och frodas med likasinnade männsikor. Som förstår alla de här känslorna.
Samtidigt som det är otroligt destruktivt eftersom allt blir personligt. Alla jobb man gör blir en del av en själv. All kritik går rakt in i en själv. Man sågar sig själv. Tvivlar på sig själv. Men man kämpar vidare för att sluta tvivla och börja tro.
Jag tror inte att något är omöjligt, vad man än tar på sig så går det om man bara vill det tillräckligt mycket.
<3333333